En historia om hopp
Det finns bäver i Sverige, vild, fri, skandinavisk bäver, sedan den 6 juli 1922 kl. 3.30 f. m.
Det är mer än ett halvt århundrade, sedan detta kunde sägas sist;
1871 fälldes Sveriges sista bäver i en å vid Sjougdnäs i Frostviken i Jämtland
För 100 år sedan var bävern utrotad i Sverige. Idag är bävrarna vanliga, tack vare en mindre folkrörelse under 1900-talet.
Eldsjälen bakom hette Eric Festin, och i Naturskyddsföreningens årsskrift Sveriges Natur beskrev han hur det första
bäverparet kom till Bjurälven i norra Jämtland.
Jag som står bakom Bävrar.se vill uppmärksamma dessa häftiga djur; myter och sanning om bävrar, och berätta om människorna som räddade den. Det är en historia om hopp; att det går att rädda en till synes förlorad natur.
Återinplanteringen av bävrar har kallats en av de mest lyckade naturvårdsinsatserna någonsin. Efter århundraden av massjakt, framför allt för pälsen och för bävergället, som ansågs närmast magiskt, försvann bävrarna i Sverige och många andra länder. Här blev de fridlysta två år efter att den sista kända bävern dödats.
Men i samband med det tidiga 1900-talets naturvårdsrörelse kom också idén att återintroducera bävrarna. Det första paret kom från Norge via Skansen. De följdes av ett 80-tal andra under de kommande två decennierna. Det hela blev en mindre folkrörelse. Naturskydds- och hembygdsföreningar, jaktförbund, lokala företag – och på en plats ett gäng ungdomar – skramlade pengar för att köpa in norska bävrar och sedan sätta ut dem i svenska vatten.
När vi nu närmar oss 100-årsjubileet av den första återinplanteringen är historien glömd av många. Den förtjänar att berättas. I vår tid, då klimathotet hänger över mänskligheten, och då många kan känna en förtvivlan över att allt kanske redan är för sent, är historien om bäverns återintroduktion en berättelse om hopp, om hur det med vilja, envishet och många bäckar små går att rädda hotad natur.
Det är en historia om mänsklig dårskap – den som ledde fram till utrotningen. Men framför allt en berättelse om hur jordens ekosystem hänger ihop. Bävrar har många spännande egenskaper, men den kanske mest påtagliga är förmågan att förändra landskapet. Bäverdammar har en enastående biologisk mångfald, och de bidrar till markens förmåga att parera klimatförändringarnas effekter i form av såväl torka som skyfall.
De allt fler bävrarna ger ibland också problem när deras byggen underminerar vägar, eller när de gnager ner just de gamla aspar som andra hotade arter behöver. Kort sagt: människan borde kanske jobba mer strategiskt tillsammans med naturen än vi gör idag.
Ambitionen med Bävrar.se är:
- att samla berättelser om ett av de mest lyckade naturvårdsprojekten någonsin –
som kan ligga till grund för en bok om bävrar. - att sprida kunskap om bävrar
- att 100-årsjubileet av bävrarnas återinplantering uppmärksammas
- att bidra till att ett mer strategiskt förhållningssätt till bävrar, exempelvis vid byggprojekt, park-, skogs- och annan naturvård.
Kan du bidra till mer kunskap och berättelser om bävrar? Exempelvis:
- aktuell, mer detaljerad, info om utbredning och livsvillkor runt om i landet
- bävrars bidrag till biologisk mångfald
- krockar med samhället, eller krockar med andra naturvårdsintressen
- åtgärder för att underlätta samexistens mellan bäver, annan natur och människa – såväl goda exempel som avskräckande
- berättelser från inplanteringarna och vad som hände sen – var du själv med, eller har du äldre släktingar som främjade bävrarna och kan berätta?
- känner du till lokala arkiv där det kan finnas dokumentation?
Här är en karta över olika inplanteringar ur boken Bäverland av Carl Fries 1960 (klicka för större version):
Alla tips är av intresse!
Jag har redan hittat några solskenshistorier (bara att bävern är så spridd som den är idag är ju en av dem…) men vill gärna höra fler. Och jag tycker att det är viktigt att även visa på att inte allt var och är enkelt.
Den kanske mest dramatiska historien kan vara den om katastrofen vid Faxälven i slutet av 1950-talet, då korttidsregleringen av älven sabbade vinterbon och förråd för hundratalet bävrar som bodde längs älven. Men den ledde också till omplanteringar av de bävrar som överlevde. Om någon har mer att berätta om denna eller andra stora och små bäverhändelser är jag intresserad!
Och sist, men inte minst:
Idén om den första utplanteringen vid Bjurälven i norra Jämtland kombinerades med ett förslag om att göra det området – ett häftigt karstlandskap – till nationalpark. Så blev det ju inte. Men det vore oerhört intressant att få tips om forskning, litteratur eller arkiv där det går att få reda på mer om den tidiga nationalparkshistorian i Sverige, typ 1909 till 1930 (alltså inte bara kopplat till bävrar och Bjurälvdalen. Men inte enbart kopplat till de områden som BLEV nationalparker, de känns ganska väl beskrivna, utan resonemangen kring vad som valdes bort och varför).
Hör av dig till mig direkt, oavsett om du har egna berättelser eller tips att gå vidare med.
Och vi är redan några som planerar att på olika sätt fira hundraårsjubileet av återinplanteringen 2022. Blir vi fler?
Stockholm augusti 2021
Sus Andersson
sus.andersson@farad.se eller tel:070-953 0166 .
Länkar: