Räkna hyddor för att räkna bävrar
För den som vill göra en inventering av antalet bävrar i ett område ger antalet aktiva hyddor längs sjöar och vattendrag ett bra riktvärde. Och bästa sättet att hitta dem kan vara att vandra eller paddla längs stränderna.
Bävrar lever i familjegrupper[1] och håller sina revir året runt. De bygger oftast väl synliga hyddor, vilket är utgångspunkten för flera inventeringsmetoder. Genom att multiplicera antalet bon med en faktor fyra fås ett ungefärligt mått på hur många bävrar det finns.
Vilka sträckor som väljs ut beror på om målet är en totalinventering eller en uppskattning. I det senare fallet görs ett slumpat urval som sedan räknas upp till att gälla en större areal. En variant är att skicka ut enkäter till någon lämplig organisation, som har kännedom om sitt område, exempelvis älgjägare. Eftersom den metoden bygger på frivilliga insatser är resultaten dock mer osäkra – även om kontroller visat att de kan stämma ganska väl. Det gäller särskilt om mindre arealer ska kartläggas.
För en totalinventering räcker det att följa den ena stranden om det är ett mindre vattendrag. Men när de blir så stora att förhållandena på den motsatta stranden är svåra att överblicka måste båda stränderna inventeras. Det gäller i synnerhet där strandbrinken är brant och det kan finnas bohålor istället för hyddor. Kom ihåg att det inte är ovanligt att bävrarna bygger hyddor i vassbälten eller slysnår. Ha ambitionen att du ska ha sett varje meter av stränderna. Där det är möjligt kan inventeringen med fördel göras med båt eller kanot. Hyddornas läge kan anges med en GPS-position eller ritas in på en fysisk karta. Spåren bör fotograferas, och rapporteras in till Artportalen. Läs mer här >>
En övergiven hydda kan vara kvar i många år. Att den inte bättras på med färska pinnar är ett tecken på att den inte längre är bebodd.
Det är viktigt att ha koll på om det verkligen är en aktiv bosättning. Bävrar kan flytta från ett revir efter en säsong – eller bo kvar i decennier, beroende på områdets produktion av lämplig föda i relation till bävrarnas konsumtion. Jakt och rovdjursförekomst kan också göra att revir töms eller överges. Det gör att det kan finnas övergivna hyddor och gamla spår av aktivitet utan att det finns några bofasta bävrar i området.
Är hyddan bebodd byggs den på vartefter med färskt material, och vintertid finns ofta ett vinterförråd i vattnet precis utanför den. När strandbrinken är brant bygger dock inte bävrarna hyddor utan gräver ut bohålor. Då ingången till hålan ligger under vattenytan är det svårt att se var den är om det inte finns ett vinterförråd utanför.
Det är långt ifrån alla bävrar som bygger ett vinterförråd, så frånvaron av ett förråd kan inte tas som intäkt för att där inte är ett aktivt revir. Det verkar som att bävrar oftare bygger förråd vid större och djupare vatten än vid mindre vattendrag. Det är också vanligare i de nordliga delarna av utbredningsområdet än längre söderut[2],[3],[4]. Där såväl hyddor som vinterförråd saknas får man förlita sig på indirekta spår som exempelvis nyligen fällda lövträd och nyligen använda matplatser i strandkanten. Man kan då utgå ifrån att ett bäverrevir vanligen är cirka en kilometer långt. Läs mer om spår efter bävrar här >>
Storleken på bäverpopulationen fås fram genom att multiplicera antalet aktiva bosättningar med den troliga genomsnittsstorleken på en familjegrupp i vår del av världen, vilket är fyra[5]. Det ger en god bild av antalet djur i området, men den är inte exakt. I mycket täta populationer är siffran för låg. Där är familjegrupperna större eftersom äldre ungar som inte hittar något eget lämpligt revir kan bli kvar hos föräldrarna. Omvänt blir siffran för hög i nyligen koloniserade områden då många revir kan hållas av ensamma djur och nybildade par utan ungar.
Det finns en risk att antalet aktiva bosättningar överskattas om gamla obebodda hyddor klassificeras som aktiva.
En bäverbosättning är ett område längs ett vattendrag som bebos av en bävergrupp och utgörs av dess revir. Antalet djur kan variera från ett ensamt och upp till 8-10. Genomsnittet är dock fyra individer. Inom bosättningen finns en bostad, vanligast en hydda, men det är inte ovanligt att bävrar bor i grävda hålor utan överbyggnad på markytan. Det kan göra att de nästan är omöjliga att lokalisera. Många av de hålor som man vid lågvatten kan se ingångarna av är sådana som bara tillfälligt utnyttjas av bäver och är inte egentliga bostäder. I vissa fall kan det också vara svårt att finna hyddor på grund av områdets otillgänglighet, exempelvis på grund av dämningar.
Inom ett bäverrevir finns oftast tydliga spår efter bäverns aktivitet i form av hydda, en eller flera dammar, och fällda träd. Spåren kan dock vara väl synliga långt efter att bävrarna lämnat området. För att avgöra om bävrarna är kvar kan man titta efter färska matplatser vid strandkanten, släpvägar där de dragit ner grenar och mindre träd i vattnet och liknande. Hyddor och dammar kan vara påbyggda med färskt material, ett vinterförråd av nyligen ihopsamlade grenar och kvistar kan finnas i vattnet utanför hyddan eller hålan. Eftersom bävrar aggressivt försvarar sitt revir kan bosättningarna inte ligga hur tätt som helst. Bosättningen behöver heller inte ligga i mitten av reviret. Räkna med minst 300-400 meter mellan olika familjegruppers bon. Ibland kan det finnas mer än en aktiv hydda i ett revir. Då ligger de vanligtvis inom ett par hundra meter ifrån varandra.
Områden som hyst bäver under mycket lång tid är svårare att inventera än nykoloniserade områden. Det beror på att det i det förra fallet så kan det finnas mängder av spår av varierande ålder. Det är då viktigt att bedöma vilka som är färska.
Inventering utförs företrädesvis på senhösten. Då är det lättare att skilja på aktiva och inaktiva bosättningar, eftersom det är då bävrarna reparerar hyddor och lägger upp vinterförråd.
Metoden kan användas till att uppskatta såväl numerär som populationsutveckling. Den används framför allt för att få en uppfattning om populationsstorleken inom en begränsad geografisk yta eller längs ett vattendrag. Den används också i Norge eftersom bäverjakten kvoteras utifrån utfallet av inventeringar av avrinningsområden.
Finns det många färska gnagspår är det ett säkert tecken på bäver – även om det inte går att upptäcka något bo.
Kvaliteten och precision är god i relation till många andra metoder för att uppskatta populationsstorleken hos vilda däggdjur. Det beror på att bävern lämnar så tydliga spår efter sig. Dessutom är det oftast ganska lätt att avgöra om spåren är färska eller gamla. Tidsåtgången per kilometer strandsträcka är relativt stor, vilket gör att metoden inte är lämplig för större arealer. Då inventering av såväl utter som mink brukar innebära att man följer stränder kan inventering av alla tre arterna ske samtidigt.
Ett alternativ till en direkt inventering är att skicka ut enkäter till organisationer, som känner sitt område väl. Till en låg kostnad kan man få en god uppfattning om populationsstorlek och täthet i stora områden, som hela län.
Eftersom bästa tiden att göra undersökningen är på senhösten kan den skickas ut lagom inför älgjakten till jägarorganisationer. Det är inte nödvändigt att aktivt leta efter bäverbosättningar, om rapportörerna kan förväntas ha en god bild av antalet aktiva bäverbosättningar inom sitt område.
Även om de enskilda rapporterna inte är exakta kommer den sammanlagda informationen att ge en godtagbar bild av läget. När metoden först användes på 1970-talet gjordes kontroller med en regelrätt detaljinventering till fots. Överensstämmelsen visade sig vara god. Metoden har också kritiserats, då en studie[6] kom till slutsatsen att den underskattade bäverstammen med över 60 procent jämfört med en detaljinventering till fots längs vattendragen i området. Den metod som användes i studien skiljde sig dock väsentligt från den här beskrivna. Jägarna fick då bara rapportera aktiva bäverbosättningar de sett under älgjakten och inte bosättningar de av andra skäl – exempelvis annan jakt eller skogsskötsel – kände till i området.
Ett problem kan vara att få in tillräckligt många svar, som dessutom täcker tillräckligt stor del av den areal man vill extrapolera till. Blir det för få svar är det svårt att göra det. Observera att det är lika viktigt att få in uppgifter från områden där det inte finns bäver.
Precisionen i data kan variera mellan uppgiftslämnare. En faktor i sammanhanget är variationen i storlek på områdena som man får uppgifter om. Erfarenheten har visat att precisionen är högre när den kommer från mindre områden – mindre än cirka 7 000 – 8 000 hektar – än när den kommer från större områden. Svarsfrekvensen är också högre från mindre områden, troligtvis beroende på att svarsgivaren då har mer detaljkunskap om förhållandena i hela området och därför inte ser det som svårt att svara.
För att öka incitamentet att svara bör syftet med inventeringen skrivas ut och angelägenheten framhållas. Av samma skäl kan man utlova att resultatet kommer att skickas till dem som deltagit i inventeringen.
Metoden har använts ett par gånger i Sverige [7],[8],[9],[10]. Den användes också för en rikstäckande inventering i Finland 2020[11]. Resultatet presenterades på en webbkarta. Länk till webbkartan>>.
Text: Göran Hartman
Foto: Sus Andersson
Referenser
[1] Wilsson, L. 1971. Observations and experiments on the ethology of the European beaver (Castor fiber L.). Viltrevy, 8, 160–203.
[2] Busher P., Mayer, M., Ulevicius, A., Samus, A., Hartman, G., Rosell, F 2020. Food caching behavior of the Eurasian beaver in northern Europe, Wildlife Biology 2020(3)
[3] Hartman, G. and A. Axelsson 2004. Effects of watercourse characteristics on food-caching behaviour by Eurasian beaver (Castor fiber). -Animal Behaviour 67, 643-646
[4] Hartman, G. and S. Törnlöv. 2006. Influence of watercourse depth and width on dam-building behaviour by Eurasian beaver (Castor fiber). -J. of Zoology . 268:127-131
[5] Rosell, F., Parker, H., & Steifetten, Ö. (2006). Use of dawn and dusk sight observations to determine colony size and family composition in Eurasian beaver Castor fiber. Acta Theriologica, 51, 107–112.
[6] Parker, H., F. Rosell and P. Ø. Gustavsen. 2002. Errors associated with moose-hunter counts of occupied beaver Castor fiber lodges in Norway. Fauna norvegica 22:23-31.
[7] Lavsund, S. 1979. Bäverinventering i Jämtlands län 1976-77. Institutionen för viltekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
Lavsund, S. 1979. Bäverinventering i Västernorrlands län 1976-77. Institutionen för viltekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
Lavsund, S. 1979. Bäverinventering i Värmlands län 1976-77. Institutionen för viltekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
Lavsund, S. 1979. Bäverinventering i Kopparbergs län 1976-77. Institutionen för viltekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
[8] Hartman, G. 1994. Long term development of a reintroduced beaver population in Sweden. -Conservation Biology 8: 713-717
[9] Hartman, G. 1995. Patterns of spread of a reintroduced beaver (Castor fiber) population in Sweden. -Wildlife Biology 2:97-103.
10] Hartman, G. 2003 Irruptive population development of European beaver (Castor fiber) in southwest Sweden. -Lutra- 46 (2):103-108.
[11] Inventering av bäverbon hösten 2020. Tidningen Jägaren. https://metsastajalehti.fi/sv/aktuellt/inventeringen-av-baverbon-hosten-2020/