Bäverhatt och bävergäll – därför utrotades bävern
Bäverns magiskt mjuka päls och människors tro att koncentrerat bäverkiss skulle kunna bota alla möjliga sjukdomar ledde till intensiv jakt på bävrar under århundraden.
I Sverige dödades den sista "officiella" bävern 1871. Två år senare, när det redan var för sent, fridlystes den. Men redan på 1700-talet fanns ohörda förslag om att den skulle fredas i Sverige.
Bävern som villebråd har följt människan sedan stenåldern. På utgrävda stenåldersboplatser har bäverben varit den vanligaste matresten, näst efter älg. Bävern var en gång oerhört vanlig – i Nordamerika, delar av Asien och i Europa. Sverige har tusentals ortsnamn med koppling till bäver – Bjurfors, Bjurtjärn och Burträsk är bara några. Gamla ordspråk skvallrar också om tillgången. I Gåxsjö i Jämtland hette det: "Om också allt annat tar slut, tar aldrig haren i skogen eller bävern i ängen slut".
Men så småningom blev jakten alltmer skoningslös, och bävern utrotades i land efter land. Först försvann den från de södra delarna av Europa. På 1200-talet utrotades den i England, och på 1500-talet började den minska även i Sverige.
Bävrarna var eftertraktade av flera skäl. Ett är det gula ämne som bävrar har för att markera revir, bävergäll. Bävergället bildas i ett par utbuktningar på urinröret – man kan säga att det är ett koncentrat av bäverkiss, med väldigt speciell doft. Redan under antiken trodde man att det hade medicinska egenskaper.
Det har använts som smärtstillande och lugnande medel, mot feber, magont, ögonsjukdomar och engelska sjukan – det lär ha funnits flera hundra diagnoser som bävergället påstods kunna bota. Det skulle blandas med vin, ättika, sprit eller snus. Det har använts i parfymtillverkning. Och det var dyrt. Som mest kunde ett lod – ungefär 13 gram – bävergäll kosta lika mycket som en årslön för en dräng. Och med tanke på att en stor bäver kunde bära på 30 lod bävergäll, och att även skinnet kunde ge rejält betalt, är det inte svårt att räkna ut att bäverjakt varit lönsamt.
Skinnen användes dels för att göra pälsar, dels för att tillverka hattar. De oerhört tunna, mjuka underhåren i bäverns päls är perfekta för att tillverka en filt som är varm och vattentålig. Materialet håller formen i ur och skur, och det går att göra hattar med breda brätten eller kurviga former.
En modeikon som bidrog till att bäverhatt blev populärt var den svenske krigarkungen Gustav II Adolf.
Begreppet "Sverigehatt", eller "Schwedenhut" på tyska, gav fart åt försäljningen i en rad länder på 1600-talet. Kommersen bromsades inte heller av kungens död. Formen på hattarna utvecklades, men materialet skulle bestå i flera århundraden. Hattar av bäverfilt skulle pryda ett antal svenska kungar, Napoleon Bonaparte, adel och militärer över stora delar av Europa.
Så småningom spreds modet även till fler samhällsklasser. I takt med att den hänsynslösa jakten gjorde bävern allt ovanligare i Europa ökade jakten i Nordamerika, där tillgången på bäver blev en viktig drivkraft för koloniseringen under 1600- och 1700-talen1. Det finns uppgifter om att en halv miljon bävrar fångades där varje år under de intensivaste åren.
En del användes på plats – den klassiska cowboy-hatten var gjord av bäver. Men skinnen exporterades också till Europa, där miljontals hattar tillverkades av hattmakare i framför allt England och Frankrike. Till slut började tillgången på bäver sina även i USA och Kanada.
I gamla tider var bävergäll en kur som ansågs bota mängder av åkommor. Lådan från ett av Tysklands äldsta apotek, Alte Ratsapotheke i Lüneburg, bär bäverns latinska släktnamn Castor.
Foto: Julia Wellsow
På tavlan från slaget vid Lützen 1632 har den svenske kungen Gustav den andre Adolfs hatt fallit till marken. Hatten var filtad av underpälsen från bäver. Konstnär: Carl Wahlbom/Foto: Rebecka Andersson.
Exakt hur och när bävern började försvinna i Sverige är inte helt klart. Från tiden före Carl von Linnés systematisering av naturen finns väldigt lite skrivet. Den första regleringen av bäverjakt gjordes dock redan på medeltiden, i Östgötalagen. Den sade att en dödad bäver hör till markägaren, men den som tog en bäver på en allmänning fick behålla den – en lag som kanske snarare hade ekonomiska skäl än att värna om bävrarna.
I slutet av 1600-talet kom en akademisk avhandling, som slog fast och spred många av de myter som fanns kring bävern. Författaren, Johannes Biurberg, hade uppenbarligen aldrig själv spanat bäver, eftersom texten innehåller en rad felaktigheter. För vad det kan vara värt konstaterade han att i Sverige var bävern vanlig där det var skogigt och glesbefolkat2;. I mitten av 1700-talet beskrevs hur bävrar i huvudsak bara finns kvar i fjäll- och skogsområden i norr. 1756 publicerade Kungliga Vetenskapsakademin en text, som kan innehålla det första förslaget om att begränsa bäverjakten: "… emedan både Älgar och Bäfrar äro bland de nyttigaste och förnämsta djur, vilka här i de Norrländska vidsträckta skogar vankas, så förtjänte de en nogare tillsyn, samt mera inskränkt hushållning, såväl deras fänge, som försäljning 3".
Men något skydd blev det inte. Istället kom en jaktlag 18084 som pekade ut bävern som ett rovdjur, som gärna fick jagas. Hela 1800-talet blev en uppräkning av hur de sista bävrarna försvann från landskap efter landskap i Sverige. Jakten var en viktig faktor, men även markanvändning, jordbruket och flottningen nämns som orsaker. De sista tillhållen var i Lappland och Jämtland. I Bjurälven i norra Jämtland – som sedan skulle bli startpunkten för Sveriges nya bäverstam 1922 - dödades den sista bävern på 1850-talet5.
1871 anges ofta som dödsår för den allra sista bävern i Sverige. Den ska ha fällts i Sjougdnäset, inte långt från Bjurälven, av en man som trodde att om han strök sin yxa med bävertänderna skulle skogen inte växa upp igen när den fällts. Två år senare, 1873, blev bävern definitivt fridlyst. Redan i samtiden raljerades det över det senfärdiga beslutet. "Denna bestämmelse torde blifva en satir över det förgånga", konstaterades det i Svenska jägareförbundets nya tidskrift samma år.
Det är tveksamt om 1871 års bäver verkligen var den allra sista i Sverige. Det finns osäkra uppgifter om att enstaka bävrar, eller spåren av dem, ska ha siktats på olika platser ytterligare några år senare. En död bäver hittades några år in på 1880-talet. Men även om bävern inte var helt utrotad när fridlysningen kom, är det uppenbart att det inte fanns tillräckligt många bävrar tillräckligt nära varandra för att arten skulle överleva.
I slutet av 1800-talet fanns i princip bara fem mindre bäverområden kvar i hela Europa. Ett av dem låg i södra Norge, och det räddades av ägaren till Næs Järnverk, Nicolai Aall. På 1840-talet fridlyste han bävrarna på sin mark. Den norska lagen skärptes sedan i omgångar, och 1912 fanns ett par hundra djur i Norge6. 1918 öppnade norrmännen för en begränsad jakt. Och det är från de bävrarna som hela den svenska bäverstammen kommer7. (Läs mer om bäverns återkomst >>)
Referenser
[1] Lundin, K (2018). Pemmikan. En hårdkokt historia. Pemmikanförlaget.
[2] Biurberg, J (2021): Bävern – en kortfattad beskrivning. Avhandling från 1687. Svenska Linnésällskapets årsskrift.
[3] Gisler, N (1756). Rön och berättelse om Bäfverns Natur, Hushållning och Fångande. Kungl. Svenska vetenskapsakademiens handlingar Länk till boken på Europeana. Artikeln börjar på sidan 206.
[4] Unander, F (1873). Ett från svenska jagtbanan försvunnet dyrbart djur. Svenska Jägarförbundets Nya tidskrift
[5] Festin, E (1922). Fridlysning av Bjurälvdalens karstlandskap och återinplantering av bävern. Sveriges Natur, Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift Länk till artikeln på Projekt Runeberg
[6] Grete, E (1928). Bävern i Sverige och Norge. Skogen, Svenska skogsvårdsföreningen
[7] Fries, C (1960): Bäverland. Nordisk rotogravyr.