Nordamerikansk bäver
klassas som invasiv

Röster började höjas för att den nordamerikanska bävern borde utrotas i Europa på 1980-talet, för att skydda den ursprungliga europeiska bävern[9] . Oron grundade sig på att de nordamerikanska spritt sig så mycket i Finland och för att de direkt konkurrerar med de europeiska bävrarna om revir och föda.
Nu har alltså det förslaget vunnit gehör på EU-nivå. I den bedömning som ligger till grund för att EU klassat nordamerikansk bäver som invasiv sägs att risken finns att den europeiska bävern åter blir en hotad art: ”Det vore ett tragiskt bakslag för en av de mest spektakulära återhämtningarna ett tidigare utrotningshotat ryggradsdjur gjort i Europa”[2] .

Än så länge finns inte den nordamerikanska bävern i Sverige – men den kunde mycket väl ha gjort det. Den europeiska bävern utrotades här under 1800-talet. 1873 fridlystes den, men då var den alltså redan borta. I samband med fridlysningen lyftes idén om en återintroduktion. Visserligen fanns bävrar kvar i Norge, men man valde då att lämna dem ifred, eftersom stammen fortfarande var väldigt liten och svag. Däremot framhölls import av bävrar från Nordamerika som en möjlighet[10] . Detta blev dock aldrig av.

Ett halvsekel senare hade den norska bäverstammen hämtat sig så pass att Sverige kunde hämta bävrar därifrån. Läs mer i artikeln Bäverns återkomst – en historia om hopp >>. Den svenska återintroduktionen av bäver har kallats för ett av de mest lyckade artprojekten någonsin, och man brukar säga att Sverige idag har ungefär 100 000 europeiska bävrar.

Exakt hur oroliga vi ska vara för den nordamerikanska bävern är svårt att säga. Naturvårdsverket kallar arten för en ”dörrknackare”, för att den finns i vårt närområde. Enligt Sveriges Lantbruksuniversitets riskklassning på ArtDatabanken innebär den nordamerikanska bävern en mycket hög risk. Oron är att den ska sprida sig från norra Finland och att den om 50 år kan ha nått så långt söderut som till Västerbotten[11] .

Bävergnag - kan DNA-topsas för att få reda på av vilken bäverart som varit på platsen.

Någon omedelbar risk är det dock inte, säger Göran Hartman, lektor vid institutionen för ekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Idag finns bara europeisk bäver längs den svensk-finska gränsen. Det bekräftas av DNA-tester som gjorts nyligen på bävergnag från träd i Norrbotten[12] .
- Men vi vet väldigt lite om hur konkurrensen mellan europeisk och nordamerikansk bäver faktiskt ser ut, säger Göran Hartman.
- Det har funnits en oro i ett tiotal år att de ska sprida sig på Nordkalotten, och ta sig till Sverige över Torne älv.

Trenden just nu är dock den motsatta: europeiska bävrar från Sverige tar sig över Torne älv och sprider sig in i Finland, i områden där nordamerikansk bäver tidigare sattes ut[13] . Även i Karelen, i områden där ursprungligen nordamerikansk bäver sattes ut, vinner just nu den europeiska bävern mark, och har fått de nordamerikanska bävrarna att retirera fem mil. Men det finns också exempel på motsatsen, där nordamerikanska bävrar från Finland spridit sig långt in i Ryssland[14] .
Göran Hartman konstaterar forskningen pekar lite åt båda håll kring vilken bäverart som vinner över den andra.
Matematiska modelleringar som gjorts utifrån 80 års data från ett antal ryska bäverpopulationer tyder dock på att det är den nordamerikanska som vinner i längden – men beroende på förutsättningarna kan det ta från några få decennier upp till hundrafemtio år innan de tagit över[15] .

- Det vill vi inte riskera, säger Johan Linnander på Naturvårdsverket. Den europeiska bävern är skyddad enligt EUs art- och habitatdirektiv, och den nordamerikanska bävern är ett hot.
Naturvårdsverket har tecknat avtal med Svenska Jägareförbundet för att hantera invasiva däggdjur[16] . Projektledaren P-A Åhlén konstaterar, precis som Göran Hartman, att det inte är någon akut risk. ArtDatabankens bedömning om att nordamerikanska bävrar skulle ha spritt sig till Västerbotten om 50 år bygger på att vi inte gör något, säger han.
- Men det gör vi.
I ett första steg har länsstyrelsen i Norrbotten topsat och DNA-testat bävergnag. Men i fortsättningen framhåller P-A Åhlén övervakning av eDNA i vattendrag, alltså DNA-spår i vatten. Tidigare arbete att spåra mink och den invasiva gnagaren bisam på det här sättet har visat att det fungerar. Först tas prover vid en älvmynning. Om det blir träff där följs älven uppströms, och nya prover tas i tillflödena.
- Med bäver borde det gå ännu bättre, eftersom de är större och mer DNA-spår hamnar i vattnet.

Sedan sätts omedelbar jakt in om någon nordamerikansk bäver upptäcks.
- De har inte en chans om de skulle ta sig över gränsen, säger P-A Åhlén.
I första hand hoppas han dock att finska åtgärder ska hindra dem från att nå Sverige.
Där båda arterna finns riskerar även europeiska bävrar att dödas i jakten på de nordamerikanska, eftersom de är så lika varandra. I fält är det i praktiken omöjligt att veta vilken art du har framför dig.
- Du kan inte skilja dem åt innan du kokat kraniet, säger P-A Åhlén.

I Sverige är den europeiska bävern så pass vanlig att det är årlig jakttid på den. Men det gäller inte överallt i EU, utan i de flesta länder är den ännu ovanlig. I områden där båda arterna finns kan alltså dödande jakt vara mindre lyckat. Därför föreslås att man på dessa ställen fångar bävrarna levande, så att de europeiska kan släppas ut igen.